D A T A R E T E N T I O N D I R E C T I V E

Kommissionen är en märklig blandning av halvsovande sovjetgrå tjänstemän och briljant akademi. Kaffet är blaskigt, serverat ur tvåhundraliters stålcisterner, men till serveras små superbt eleganta miniatyrtårtor. Ett hundratal medelålders män och en handfull kvinnor pratade igår om hur implementeringen av datalagringsdirektivet går. Det går tydligen rätt dåligt. Folk vet fortfarande inte vem som ska spara vad, eller snarare hur man ska tolka vad direktivet kräver, för spara data det verkar alla vilja. Så mycket som möjligt och så länge som möjligt.

15 september 2010 ska kommissionens utvärdering vara klar och om jag fattat rätt så kan då direktivet uppdateras. Men då måste kommissionen ha ordentligt underlag. Slutorden från Joaquim Nunes de Almeida var ungefär - We cannot get away with "We cannot tell you why" anymore. Nu sa han visserligen "we" men han menade att medlemsstaterna måste berätta för kommissionen vad dom gör och hur det går. Annars funkar inte utvärderingen. Den ska nämligen gå till botten med om direktivet är effektivt (uppfyller sin målsättning), legitimt (har politiskt stöd och undersöka om alla beslut tagits korrekt) och lagligt (det kommer förhandsutlåtanden från EG-domstolen, Marper etc).

För den som är datalagringsnörd: passa på att ladda ner presentationsmaterialet från konferenssajten. Här är mina slides. Jag svarade nej på alla frågor och föreslog istället (under rubriken "It is never too late to correct a mistake") utvägen:

Member States: Don't implement DRD
Commissison: Sue to anull DRD
Start over: Future Internet 2020

Det kändes lite märkligt att bli tagen på allvar. Eller så var jag bara en miniatyrtårta i det grå.

I vilket fall var kul att säga att PP är Sveriges tredje största parti i antal medlemmar räknat :-)
Tack vare (bl a) DRD :-(

Så här skrev Gunnar Hökmark i sin rapport om upprättande av en gemenskapsram för kärnsäkerhet:

För att säkerställa att kärntekniska anläggningar regleras på ett effektivt sätt bör medlemsstaterna upprätta tillsynsorgan i form av myndigheter som är oberoende av intressen som skulle kunna påverka beslut om kärnsäkerhetsfrågor på ett oskäligt sätt. Tillsynsorganen bör förses med lämpliga kunskaper och resurser för att kunna utföra sina uppgifter.

Med detta i åtanke försöker jag begripa vad han menar med sitt våldsamma angrepp på 138:an. Han säger att 138:an är "ett förslag som innebär att EU ska åta sig en överstatlighet som styr över medlemsstaternas rättsliga system". Jag går inte in på att Reding tycker 138:an inte är mycket att bråka om (dvs att starta en fullblown tredjebehandling för) och att Lena "ett smalare vassare EU" Ek och Junilistan (ofta välformulerade överstatlighetskritiker) både la och röstade för 138:an. Utan jag ställer citatet ovan mot att Gunnar Hökmark röstade mot ett Citizens' Rights Amendment som säger (som jag förstår det) ungefär samma sak om tillsynsorganen för kärnkraft som för nätkraft:

Medlemsstaterna ska se till att nationella regleringsmyndigheter har möjlighet att kräva att företag som tillhandahåller allmänna kommunikationsnät ger ut information om sin trafikstyrningspolitik och offentliggör denna i en lättbegriplig och konsekvent form. Medlemsstaterna ska se till att de nationella regleringsmyndigheterna har alla nödvändiga befogenheter för att de ska kunna undersöka fall av icke offentliggjord trafikstyrningspolitik och/eller fall då sådan politik strider mot punkt 2a samt vidta lämpliga motåtgärder. I tillägg till detta ska de nationella regleringsmyndigheterna se till att det finns en tjänst med vars hjälp användarna kan övervaka och identifiera eventuella problem som skapas av trafikstyrningspolitik i fall där tvister kan uppstå.

Om det är den juridiska skillnaden på "ska" och "bör" som är orsaken till att Gunnar Hökmark röstade mot så får jag försöka gräva fram att han konsekvent drivit just denna distinktion under sina år i parlamentet. Vet inte om jag orkar det. Jag gör det istället lätt för mig och söker på "skall" i 2002/21/EG i nuvarande telekompaket:

OEIL: Se korvmaskinen i vitögat

Willi Rothley höll i ordförandeklubban i JURI 2002. Han sa så här om mjukvarupatentdirektivet:

Die Wurstmaschine muss ständig immer irgendetwas produzieren. Ob das sinnvoll ist oder nicht spielt doch überhaupt keine Rolle.

Korvmaskinen måste producera, oavsett. Och om man tänker korvmaksin istället för demokrati så blir allt lättare att förstå. Det som matas in från kommissionen kommer nämligen alltid ut, förr eller senare (mjukvarupatentdirektivet undantaget). På vägen genom EU-apparaten passerar kommissionens direktivförslag alltid en förstabehandling, ofta en andrabehandling och ibland till och med en tredjebehandling. Processen kallas för medbeslutandeförfarandet. Målsättningen för de allra flesta i Bryssel är att det ska gå så fort som möjligt. Därför förhandlar institutionerna hela tiden med varandra för att om möjligt slippa en andrabehandling. Om ett direktivförslag går till en tredjebehandling räknas det i regel som ett nederlag.

I medbeslutandeförfarandet startar rådets och parlamentets förstabehandling parallellt. I parlamentet bearbetas kommissionens förslag i en rad utskott och förstabehandlingen avslutas med en omröstning i plenum. Resultatet skickas till rådet. Rådet ska då enligt regelboken ta hänsyn till parlamentets beslut samtidigt som alla medlemsstater försöker komma överens om vad man ska tycka om kommissionens direktivförslag. Ibland röstar medlemsstaterna i rådet, men oftast inte. Det är diplomati och konsensus som gäller. Resultatet blir en så kallad politisk överenskommelse. Om inga komplikationer tillstöter avslutar rådet sin förstabehandling när den politiska överenskommelsen antas som en gemensamma ståndpunkt. Och om kommissionen, rådet och parlamentet är överens på det här stadiet avslutas medbeslutandeförfarandet. Den gemensamma ståndpunkten blir då europeisk lag.

Om kommissionen, rådet och parlamentet inte är överens skickas rådets gemensamma ståndpunkt till parlamentet. Då startar andrabehandlingen. Igen börjar då arbetet i utskotten i parlamentet, men den här gången är det rådets gemensamma ståndpunkt som är utgångspunkten för diskussionerna. Parlamentet avslutar sin andrabehandling med en omröstning i plenum. Resultatet skickas till rådet. Och på samma sätt som i förstabehandlingen ska rådet enligt regelboken ta hänsyn till parlamentets beslut samtidigt som medlemsstaterna ska komma överens. Om rådet accepterar parlamentets ändringar i rådets gemensamma ståndpunkt avslutas medbeslutandeförfarandet och vi får en ny lag.

Om man inte är överens börjar tredjebehandlingen. Tredjebehandlingen kallas ofta för förlikning. Parlamentet företräds i förlikningen av en utvald skara parlamentariker (27 stycken). Rådets delegation består av en företrädare för varje medlemsstat. Resultatet av förhandlingarna godkänns eller avvisas av parlamentet med ett enkelt majoritetsbeslut. Jag är inte helt säker, men jag tror att det sedan är upp till rådet att göra samma sak och medbeslutandeförfarandet avslutas därmed. Om rådet eller parlamentet säger nej efter förlikningsprocessen blir det ingenting av det hela. Då får kommissionen börja om från början. För den som vill läsa på ordentligt finns det en bra översikt här.

Nu kommer vi till siffrorna på ändringsförslagen (138:an och 166:an till exempel). Det är egentligen ganska enkelt. Så här funkar det. Varje ändringsförslag som läggs till en omröstning i ett utskott eller till omröstning i plenum får ett nummer. Vilket beror på i vilken ordning ändringsförslaget lämnas in och är alltså mer eller mindre slumpmässigt. 138:an fick just nummer 138 när det las till omröstningen i förstabehandlingen i plenum. När samma ändringsförslag las till omröstningen i utskottet ITRE under andrabehandlingen fick det nummer 46 och nummer 135 eftersom det både ingick i utskottsrapporten och las separat. När sedan samma ändringsförslag därefter las av flera politiska grupper till plenum fick det nummer 2, 5, 6 och 9 (138:an las av ALDE, Greens/EFA, IND/DEM och GUE/NGL).

Detta förklarar också varför det alltid är så många ändringsförslag...

Enligt min mening borde valkampanjerna ta upp vad som ligger och väntar i korvmaskinen. Jag är naturligtvis särskilt intresserad av IPRED2, ACTA, PNR, Telekompaketet, RFID och annat som berör ny teknik och medborgerliga fri- och rättigheter. Men det gäller att ha koll andra frågor också eftersom allt som kommer in också kommer ut, förr eller senare. Så jag gjorde en snabb sökning på den sida som jag använder mest: oeil (ögat). Jag har sparat resultatet per utskott som jag fått av "Agent in procedure" -> "EP committee" med "parliamentary term 2004-2009", "responsible committee" och "procedures under way", samt en enskild sökning på "Awaiting 2nd reading by Council". Det borde ge ett hum om vad som väntar de 18 europaparlamentariker som just nu kampanjar runt om i Sverige. Korvmaskinen är igång. Håll tillgodo:

12 result(s) found for: Awaiting 2nd reading by Council
20 result(s) found for: Foreign Affairs
2 result(s) found for: Development
18 result(s) found for: International Trade
8 result(s) found for: Budgets
6 result(s) found for: Budgetary Control
24 result(s) found for: Economic and Monetary Affairs
12 result(s) found for: Employment and Social Affairs
32 result(s) found for: Environment, Public Health and Food Safety
21 result(s) found for: Industry, Research and Energy
10 result(s) found for: Internal Market and Consumer Protection
44 result(s) found for: Transport and Tourism
2 result(s) found for: Regional Development
11 result(s) found for: Agriculture and Rural Development
10 result(s) found for: Fisheries
2 result(s) found for: Culture and Education
1-50 result(s) found for: Legal Affairs
51-100 result(s) found for: Legal Affairs
101-104 result(s) found for: Legal Affairs
50 result(s) found for: Civil Liberties, Justice and Home Affairs
12 result(s) found for: Constitutional Affairs

Update: Eva-Britt Svenssons röstlista på Harbour här och Trautmann här (ladda ner och följ med lajvutsändningen).

Så fick vi det då äntligen i klartext från Malcolm Harbour: DU HAR INTE RÄTT TILL INTERNET!

Just det kära Malcolm. Att ha Internet som att ha tillgång till alla böcker i hela världen. Iallafall har alla metaforer jag sett hittills pratat om Internet som ett universellt fantastiskt bibliotek som alla i hela världen borde få tillgång till så fort som möjligt. Men du är faktiskt den första jag hört som pratar om att begränsa Internet på det här sättet. Tack för förtydligandet av vad "conditions limiting access to and/or use of services and applications" betyder.

Här är de hårda siffrorna inför dagens omröstning. Harbours bokklubb kommer att rösta mot alla Citizens' Rights Amendments. Det är 280 nej till Interenet. Andreas Sjölander bloggar om att de svenska socialdemokraterna kommer att rösta på 138 och 166 i originalform, men samtidigt avslöjar Carls Schlyter att PSE ligger bakom fipplet med röstlistorna. Jag hoppas innerligt att de svenska sossarna inte var inblandade i det där. Det ser inte helt mörkt ut i ALDE. Olle Schmidt kommer att rösta på 138 och 166 och om jag förstår saken rätt är det på väg att bli Lena Eks linje. Så har vi de små tappra grupperna IND/DEM, GUE/NGL och Greens/EFA. De kommer att rösta på alla Citizens' Rights Amendments. Om dom nu får. Fipplet med röstlistorna fortsätter in i det sista. Fråga mig inte hur chefen för Tabling Service vågar ge politiska order om den formella ordningen i en sån här känslig situation!

Jag har fyllt i mitt hoppfullaste hopp. Antal MEPar till vänster, hur många jag tror kan tänka sig att rösta mot Harbours fina bokklubb (har räknat bort en 8 yngre EPPare som hellre läser serietidninar) och för Internet till höger: